Stramare regler för statliga garantier

Pressmeddelande 23 maj 2002

Marknadsmässiga avgifter för statliga garantier och bättre uppföljning av kostnader och risker i statens garantiåtaganden. Det föreslår Riksgäldskontoret i en rapport till regeringen om hur hanteringen av statens garantier ska kunna förbättras.

Enligt budgetlagen ska staten ta ut en avgift för garantier. Avgiften ska antingen betalas av garantitagaren eller täckas av anslag i statsbudgeten. Enligt gällande regler sätts avgiften på basis av en självkostnadsprincip. Det betyder att avgiften ska motsvara vad garantin i genomsnitt förväntas kosta. Rapporten visar att den principen är olämplig.

När det gäller garantier där avgiften betalas av garantitagaren kan självkostnadsprincipen göra att garantin blir en form av dolt statsstöd. Det beror på att en garanti köpt av en privat garantigivare skulle vara dyrare, eftersom en privat aktör vill ha betalt även för risken att garantin ska bli mer kostsam för garantigivaren än förväntat. Om staten tar ut samma avgift som en privat aktör skulle ha krävt, elimineras statsstödet.

För garantier där avgiften täcks med budgetmedel gör självkostnadsprincipen att det krävs mindre anslag för att ställa ut en garanti än för att ge stöd i form av direkta anslag som kan användas för att köpa en privat garanti. Orsaken är även i det fallet att självkostnadspriset är lägre än marknadspriset. Om anslagsmedel motsvarande marknadspriset måste anvisas, kan beslut fattas på grundval av vilken stödform som är mest effektiv. Dessutom blir det lättare att avläsa hur mycket stöd som en viss verksamhet får, eftersom alla stödformer värderas i samma termer. Marknadsmässiga avgifter gör således styrningen av statens medel bättre och redovisningen av hur medlen används tydligare.

Hur marknadsmässiga avgifter ska beräknas i enskilda fall kräver ytterligare analys, men det är väsentligt att garantigivningen bygger på en korrekt princip. Riksgäldskontoret föreslår därför att regeln om marknadsmässiga avgifter för statliga garantier ska läggas fast i budgetlagen. Riksgäldskontoret föreslår också att redovisningen av statens garantier förbättras. För att regering och riksdag ska kunna fatta väl avvägda beslut om garantier och andra statliga åtaganden är det viktigt att det finns mått dels på förväntade kostnader för garantierna, dels på risken att kostnaderna ska bli högre än förväntat. En samordnad riskredovisning av statens hela garantiportfölj bör ingå i underlaget till riksdagens beslut om statens budget. Riksgäldskontoret föreslår att det skapas en samordningsfunktion för statliga garantier, bl.a. för att utveckla en samlad riskredovisning.

En samlad bild av statens garantiåtaganden är också en förutsättning för en effektiv hantering av utestående garantier. Det kan uppstå situationer där riskerna i garantiåtaganden, med hänsyn till det statsfinansiella läget i övrigt, är så stora att det är ändamålsenligt för staten att återförsäkra vissa garantier. För närvarande saknas såväl metoder för att upptäcka sådana obalanser, som uttalade principer för hanteringen av riskerna i statens garantiportfölj.

Garantier är en form av latent statsskuld genom att infrianden gör att statsskulden ökar. En möjlig vidareutveckling av styrsystemet för den statliga garantihanteringen är att utgå från hur statsskuldsförvaltningens styrs. I vart fall bör statsskulden och garantiportföljen hanteras med utgångspunkt i enhetliga principer i och med att båda består av krav på statens samlade balansräkning. Riksgäldskontoret föreslår att principer och utformning av ett effektivt styrsystem för statens garantiverksamhet ska utredas i särskild ordning.

För mer information:

Lars Hörngren 08-613 47 36
Stina Levin 08-613 47 27

Stramare regler för statliga garantier