Från och med den 1 juli tar Riksgäldskontoret över riksbankens uppgift att fastställa diskontot

Pressmeddelande 21 juni 2000

Diskontot har en viktig funktion som referensränta dvs. diskontot återspeglar förändringar i "det allmänna ränteläget". Diskontot åberopas följaktligen i många lagtexter - t.ex. lagen om dröjsmålsränta - men också i många privata avtal och låneförbindelser. Alla hänvisningar i lagtext till det av riksbanken fastställda diskontot ändras således till att fr.o.m. den l juli avse det av Riksgäldskontoret fastställda diskontot.

Riksgäldskontoret fastställer kvartalsvis diskontot genom att beräkna genomsnittet av marknadsräntorna på femårsobligationer och statsskuldväxlar. Nivån på genomsnittet korrigeras med ett avdrag på 2½ procentenhet varefter avrundning sker till närmaste hela eller halva procentenhet.

Diskontot är för närvarande 2,5 procent. Diskontot fastställs den första vardagen i varje kvartal och publiceras när beslutet formellt är fattat, dvs. i regel samma dag. Information om diskontot kommer att finnas på www.sndo.se, se snabbval diskontot.

För mer information kontakta:

Hans Isaksson telefon 613 4704 hans.isaksson@sndo.se
Marja Lång, telefon 613 4654 marja.lang@sndo.se

Bakgrund

Fram till början på 1980-talet använde riksbanken diskontot som ett verktyg för att styra räntenivån i landet. Enligt dåvarande bestämmelser var bankerna ålagda att anpassa sina in- och utlåningsräntor i takt med att riksbanken ändrade diskontot. Förändringar i diskontot påverkade också bankerna genom att kostnaden för bankernas lån i riksbanken ändrades. Termen diskontot för denna riksbankens styrränta kan härledas till de tider då bankerna lånade i riksbanken genom att rediskontera varuväxlar i riksbanken.

Vid sidan av att vara ett styrmedel för riksbanken tjänade diskontot också som en referensränta i många sammanhang. Eftersom alla bankernas räntor ändrades när diskontot ändrades var det lämpligt att knyta an till diskontot i de sammanhang där man i föreskrifter eller avtal önskade ha följsamhet med "den allmänna ränteutvecklingen".

När kreditmarknaden började avregleras i början av 1980-talet fick riksbanken ta till nya metoder för att styra räntorna. Eftersom diskontots effektivitet som styrränta till stor del var beroende av det regelsystem som höll på att nedmonteras, så förlorade diskontot hastigt i betydelse som styrinstrument för riksbanken. Kvar stod emellertid diskontots betydelse som referensränta och det är denna betydelse som gjort att riksbanken fortsatt att överhuvudtaget fastställa diskontot. Som en effekt av att diskontot förlorat hela sin funktion som kreditpolitiskt styrinstrument övergick riksbanken i början av 1990-talet till att bestämma diskontot som en återspegling av utvecklingen av marknadsräntorna. Genom att beräkna diskontot med bestämda tidsintervall och på ett sätt som är allmänt känt så har riksbanken också understrukit att det numera inte är diskontot som styr räntorna utan i stället marknadsräntorna som styr diskontot.

Den sista fasen i diskontots moderna historia sker nu när Riksgäldskontoret tar över uppgiften att fastställa diskontot. Riksgäldskontoret är väl lämpat för denna uppgift eftersom kontoret genom sin egen verksamhet på den svenska penning- och obligationsmarknaden är väl förtrogen med ränteutvecklingen. Riksgäldskontoret fastställer sedan många år den s.k. statslåneräntan med metoder som liknar dem som används för att bestämma diskontot.