Insättningsgarantisystemet är en central del av det finansiella skyddsnätet. För att säkerställa att systemet är långsiktigt självbärande utan stöd från statens finanser, finansieras det genom avgifter som tas ut av de institut som omfattas av garantin.
Den här fokusrapporten belyser vilka syften som ligger bakom avgiften till insättningsgarantin och vilka avvägningar mellan dessa syften som behöver göras och hur detta påverkar avgiftens utformning.
Det huvudsakliga syftet med avgiften är att finansiera insättningsgarantisystemet över tid. Syftet med att riskdifferentiera avgifterna är att avgifterna ska spegla de enskilda institutens riskprofil så att det totala avgiftsuttaget blir rättvist fördelat mellan instituten och ökar institutens incitament att undvika högt risktagande.
En riskdifferentierad avgift är i sig inte tillräcklig för att skapa ett stabilt banksystem. Vilken betydelse riskdifferentieringen har för den finansiella stabiliteten samspelar med effektiviteten i övriga delar av den finansiella regleringen, så som kapitaltäckningskrav, tillsyn och resolution. Avgiftens utformning är därmed ett uttryck för en bredare avvägning mellan risk, ansvar och stabilitet i det institutionella sammanhang där den verkar.
Författare till ”Syften med avgiften till insättningsgarantin” är Jenny Dickson.
Läs Fokusrapport nr 3 2025
Fokusrapporter är Riksgäldens egna analyser inom våra expertområden. Fokusrapport nummer 3 2025 tittar närmare på vilka syften som ligger bakom avgiften till insättningsgarantin och vilka avvägningar mellan dessa syften som behöver göras och hur detta påverkar avgiftens utformning.
