På riksgalden.se använder vi kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen för dig och för att samla in statistik. Vi använder också kakor för webbanalys så vi kan förbättra vår webbplats. Mer om kakor (cookies).
Riksgäldskommentar studerar sambandet mellan statens ränteutgifter och ekonomisk utveckling
Nyhet 10 september 2026
När ekonomin går dåligt försämras statens finanser, och om ränteutgifterna ökar samtidigt blir belastningen på de offentliga finanserna ännu högre. I en ny rapport analyseras hur statsskuldens ränteutgifter samvarierat med den ekonomiska utvecklingen.
I dag publicerar Riksgälden vår första rapport efter sommaren, Riksgäldskommentaren ”Sambandet mellan ränteutgifter och ekonomisk utveckling”. Den är skriven av analytikerna Tora Bäckman på Avdelningen för Ekonomisk analys och Petter Dahlström på Skuldförvaltning.
När ekonomin går sämre ökar ofta statens utgifter samtidigt som skatteintäkterna minskar. Om kostnaden för statsskulden dessutom stiger så ökar trycket på de offentliga finanserna ännu mer.
När ekonomin går sämre ökar ofta statens utgifter samtidigt som skatteintäkterna minskar. Om kostnaden för statsskulden dessutom stiger så ökar trycket på de offentliga finanserna ännu mer.
– Det kan leda till att man tvingas höja skatterna eller skära ner i offentliga utgifter. Men i vår Riksgäldskommentar undersöker vi om vissa typer av statsskuld i stället kan fungera som en försäkring i svåra tider, säger Tora Bäckman.
Varför har ni valt att skriva om det här ämnet?
– Det här är ett ämne som diskuteras både bland akademiker och vid olika länders skuldkontor. I Sverige lyftes detta perspektiv fram i den statsskuldspolitiska utredningen från 1997 (SOU 1997:66). Men enligt den nuvarande tillämpningen av budgetlagen är det viktigaste hur ränteutgifterna varierar från år till år, oberoende av hur ekonomin utvecklas. I vår rapport belyser vi därför ett bredare perspektiv på statsskuldens risk. Statsskulden och ränteläget har varit lågt länge, vilket gjort kostnaden för statsskulden historiskt låg. Men historien visar att skuldens storlek och kostnad varierar, och de kan bli stora igen i framtiden, säger Petter Dahlström.
Vad visar er studie?
– Så länge skulden är låg så påverkas inte statsfinanserna i någon hög grad av att räntor förändras. Men ju större skulden blir, desto viktigare är ränteutgifterna. Vår studie visar att de reala ränteutgifterna för nominella instrument tenderar att vara lägre när tillväxten är låg och statens nettolånebehov är högt vilket ger dem vissa försäkringsegenskaper, säger Tora.
Varför blir det så?
– När inflationen överraskar på uppsidan är nominella obligationer mindre kostsamma för staten än realobligationer, eftersom utgifterna för realobligationer ökar med inflationen. Samtidigt finner vi att oväntat hög inflation tenderar att sammanfalla med lägre tillväxt och ett högre nettolånebehov, vilket talar för att nominella obligationer ger bättre skydd mot sådana utfall. Men även löptiden påverkar ränteutgifterna. Vid en kort löptid får förändringar i räntenivån ett snabbare genomslag på utgifterna. En lång nominell upplåningsstrategi ger lite bättre försäkringsegenskaper än en kort nominell strategi, på så vis att dess ränta uppvisar en något högre korrelation med statens primära nettolånebehov, förklarar Petter.
Vad tar ni framför allt med från er rapport till det fortsatta arbetet?
– Vi undersöker ju här ett ämne som ibland diskuteras utan att något sifferunderlag presenteras. Men vi kan nu bidra med ett sådant underlag, vilket är tillfredsställande även om resultaten inte är överraskande. Snarare är det betryggande att den upplåningsstrategi som Riksgälden använder idag, där vi i huvudsak emitterar långa nominella statsobligationer, styrks av vår analys, säger Tora Bäckman.
– Rapporten kommer nu att vara en del av den samlade kunskapsbas som vi använder för att utveckla våra upplåningsstrategier, vilka i sin tur syftar till att minimera kostnaden för statsskulden på lång sikt samtidigt som risken i förvaltningen beaktas, avslutar Petter Dahlström.