Frågor och svar om resolution

Det är ett särskilt förfarande för att hantera banker eller institut i kris utan att försätta dem i konkurs. Det innebär att staten, via Riksgälden, tar kontrollen över verksamheten för att hålla igång systemet i syfte att bevara den finansiella stabiliteten. Därefter avvecklas eller rekonstrueras verksamheten under ordnade former.

Den ledande principen är att det inte är skattebetalarna som ska betala, utan aktieägarna och fordringsägarna. Det sker genom att aktieägarna får sitt innehav nedskrivet och att fordringsägarna får fordringarna nedskrivna eller konverterade till aktiekapital.

För att det ska vara praktiskt möjligt måste bankerna ha tillräckligt hög andel nedskrivningsbara skulder. De säkerställs genom de så kallade MREL-krav som Riksgälden ställer på bankerna. Regelverket för det brukar benämnas MREL. Ibland kan det även finnas behov av kompletterande extern finansiering. Därför finns en resolutionsreserv som byggts upp genom avgifter från banker och institut.

Nej, när en bank eller ett institut försätts i resolution övergår kontrollen av institutet till Riksgälden. Myndigheten tar dock inte över ägandet utan endast förvaltningen och kontrollen över institutet.

Syftet med resolution är att under ordnade former rekonstruera eller avveckla banken eller institutet som hamnat i kris, utan att det leder till betydande störningar i det finansiella systemet eller avbrott i dess grundläggande funktioner.

Det är inte skattebetalarna som ska betala. Det är aktieägarna och fordringsägarna som ska stå för notan. 

Riksgälden har ett dessa resolutionsverktyg till sitt förfogande:

• Skuldnedskrivningsverktyget – För att rekonstruera en banks eller instituts balansräkning kan Riksgälden skriva ned dess skulder eller konvertera dem till nytt aktiekapital. Detta sker efter att aktieägarna har fått sitt innehav nedskrivet. På så vis kan kapitalbasen återställas och institutet återfå sin livskraft utan att skattebetalarna eller någon annan tillskjuter medel utifrån.

• Försäljningsverktyget – Riksgälden säljer hela eller delar av verksamheten till en förvärvare, exempelvis en annan bank eller institut.

• Broinstitutverktyget – Banken eller institutet som är försatt i resolution överlåts helt eller delvis till ett så kallat broinstitut. Det är en egen juridisk person som kontrolleras av Riksgälden. Syftet med broinstitutet är att kunna driva vidare den del av verksamheten som är kritisk under en övergångsperiod till dess att den kan säljas eller avvecklas.

• Avskiljandeverktyget – Tillgångar och skulder som inte bedöms vara kritiska för att det finansiella systemet ska fungera kan separeras från ett institut som är försatt i resolution och hanteras via ett så kallat tillgångsförvaltningsbolag. Syftet med detta är att kunna avveckla dem över en längre tidsperiod och därigenom undvika onödig värdeförstöring i ett läge där marknadspriset kan vara tillfälligt nedpressat.

Om det fallerande institutet är del av en koncern kan det hanteras antingen som en sammanhållen enhet eller som enskilda delar var för sig.

• SINGLE POINT OF ENTRY (SPE) innebär att koncernen hanteras sammanhållet i resolution genom att endast ett av instituten, i regel moderbolaget, försätts i resolution.
• MULTIPLE POINT OF ENTRY (MPE) innebär att ett eller flera institut inom en koncern försätts i resolution och hanteras separat från varandra.

SPE lämpar sig för koncerner med en hög grad av sammankoppling mellan moder- och dotterbolag. MPE är mer lämpligt för koncerner där delarna opererar mer oberoende av varandra.

I Sverige samarbetar flera myndigheter för att hålla det finansiella systemet stabilt. Olika myndigheter har olika ansvarsområden och uppdrag.

• FINANSDEPARTEMENTET ansvarar för regelverket och har ett övergripande samordningsansvar. Regeringen ska också godkänna vissa av myndigheternas beslut om makrotillsyn och krishantering.
• FINANSINSPEKTIONEN ansvarar som namnet antyder för tillsynen av banker och institut. Det är en tillsyn som sker både på ett övergripande plan och en tillsyn av varje enskilt institut. En väsentlig del av det är att se till att de har tillräcklig motståndskraft, exempelvis genom krav på kapitaltäckning.
• RIKSBANKEN ansvarar för att betalningssystemen fungerar och för prisstabilitetsmålet. Riksbanken ansvarar också för att tillföra likviditet till systemet som helhet och i synnerliga fall även till enskilda institut.
• RIKSGÄLDEN ansvarar för att hantera finansiella kriser i banker och institut och förbereda för krishantering. Det innebär ansvaret för resolution, förebyggande åtgärder och insättningsgarantin.

Även om myndigheterna har olika roller, har de också beröringspunkter. För att främja samverkan finns därför det Finansiella stabilitetsrådet. Vid finansiella kris träffas rådet regelbundet för att diskutera vilka åtgärder som behövs för att hantera situationen. Rådet fattar dock inga beslut. Det gör regeringen och myndigheterna själva inom ramen för sina respektive ansvarsområden.

På engelska på europa.eu

Det är ett krav som handlar om att banker och institut ska ha en tillräckligt stor andel kapital och kvalificerade skulder som går att skriva ned och omvandla till kapital om de hamnar i kris. Syftet är att staten vid en eventuell resolution ska kunna fortsätta hålla igång verksamheten, utan att använda skattepengar.