Så finansieras krishantering

Utgångspunkten för krishanteringen är att bankernas ägare och långivare ska stå för de direkta kostnader som kan uppkomma. För att ytterligare säkerställa detta har särskilda fonder och reserver inrättats som finansieras av den finansiella sektorn. Dessa byggs successivt upp innan kriser inträffar genom att Riksgälden tar ut årliga avgifter.

Hanteringen av krisande banker ska i första hand finansieras genom att aktie- och fordringsägare står för kostnaderna. Men under extraordinära omständigheter kan det krävas extern finansiering. Därför finns olika reserver och fonder som byggs upp med avgifter från bankerna och instituten, som staten kan använda om den finansiella stabiliteten är hotad och institutens egna resurser inte räcker till.

I Sverige finns:

  • resolutionsreserven
  • insättningsgarantifonden
  • stabilitetsfonden

Resolutionsreserven

Resolutionsreserven kan användas för en bank eller ett institut som försatts i resolution, exempelvis för att ge tillfällig finansiering eller för att under särskilda omständigheter bidra till att återkapitalisera institutet. Det förutsätter dock att aktie- och fordringsägare först har tagit en väsentlig del av kostnaderna.

Bankerna och instituten betalar varje år in en avgift till resolutionsreserven. Avgiften ska betalas så länge som behållningen i resolutionsreserven understiger tre procent av bankernas och institutens sammanlagda garanterade insättningar. Resolutionsavgiften togs ut för första gången 2016.

Mindre institut får sina avgifter fastställda i enlighet med en schablonmodell medan större institut betalar en avgift i proportion till den risk de utgör för systemet. Avgifterna fastställs enligt en EU-förordning om resolutionsavgifter.

Resolutionsreserven i siffror:

  • För 2019 betalade 179 institut resolutionsavgift. De flesta av dem – 124 institut – betalade en schablonavgift. För resterande 55 institut var avgiften riskjusterad.
  • Totalt debiterades cirka 5,8 miljarder kronor i resolutionsavgifter för 2019. De större instituten som betalar riskjusterad avgift står för nästan hela avgiftsuttaget. De samlade schablonavgifterna för mindre institut utgjorde cirka 5miljoner kronor.
  • Det samlade avgiftsuttaget uppgick under 2019 till 0,09 procent av det totala avgiftsunderlaget. Från 2020 och framåt ska det totala avgiftsuttaget enligt svensk lag motsvara 0,05 procent av avgiftsunderlaget varje år till dess att målnivån för resolutionsreserven är uppnådd. 

Resolutionsreserven uppgick totalt till cirka 37,8 miljarder kronor vid utgången av 2018. Det motsvarar drygt 1,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna.

Insättningsgarantifonden

Insättningsgarantin är ett konsumentskydd som finns till för att insättare ska kunna känna sig trygga även i tider av finansiell oro. Garantin innebär att staten ger insättarna en ersättning upp till 950 000 kronor per person om banken eller institutet går i konkurs.

På samma sätt som i fallet med resolutionsreserven betalar alla banker och institut som är anslutna till insättningsgarantin en årlig avgift till Riksgälden. Avgifterna förs därefter över till insättningsgarantifonden som förvaltas av Kammarkollegiet. Om fondens medel inte räcker för att betala ut ersättning finns möjlighet att låna av svenska staten. Dessa lån ska återbetalas genom att ytterligare avgifter tas ut från instituten i efterhand.

Insättningsgarantifondens värde uppgick till cirka 41,8 miljarder kronor i slutet av 2018.

Stabilitetsfonden

Stabilitetsfonden inrättades i samband med finanskrisen 2008 för att finansiera stödåtgärder till det finansiella systemet. Bankerna och instituten betalade årliga avgifter till fonden fram till 2016, då stabilitetsavgiften ersattes med resolutionsavgiften. Delar av stabilitetsfondens medel fördes då också över till resolutionsreserven. Stabilitetsfonden finns kvar för att finansiera åtgärder inom Riksgäldens uppdrag som rör förebyggande statligt stöd.

Stabilitetsfondens värde uppgick till cirka 40 miljarder kronor i slutet av 2018.