DI Debatt: I nästa bankkris får aktieägarna ta smällen

17 september 2018

Grunden i det nya krisramverket vilar på att det är aktieägare och långivare som ska stå för kostnaderna om en bank går över styr. Det åstadkoms genom att aktiekapital skrivs ned till noll och bankobligationer konverteras till nytt aktiekapital, skriver riksgäldsdirektör Hans Lindblad, på DI Debatt den 15 september.

I dag är det på dagen tio år sedan Lehman Brothers försattes i konkurs. Det blev den utlösande faktorn för vad som varit en annalkande global finanskris. Ingen hade räknat med att myndigheterna i något land skulle låta en bank av Lehmans storlek gå omkull. Beslutet att låta det ske sände därför chockvågor genom de globala finansmarknaderna.

Vad som inledningsvis var en kris på de amerikanska finansmarknaderna spred sig snabbt till Europa och utvecklade sig till en fullskalig finanskris. På finansdepartementet, där jag då var statssekreterare med ansvar för budgetfrågor, konstaterade vi att Lehmans kollaps skulle få konsekvenser för Sveriges banksektor och våra exportföretag. Den farhågan materialiserades snabbt och jag minns hur chefen för ett av våra stora exportföretag informerade finansministern om orderböcker som gick från att ha varit överfulla till att bli i stort sett tomma på bara några veckor, varför han stoppat produktionen i 18 av 20 fabriker

Lika dramatiskt blev det på finansmarknaderna. Lehman visade att stora banker inte kan försättas i konkurs och i dess spår tvingades stater i andra länder att tillskjuta skattemedel i stora mängder för att rädda andra banker från kollaps.

Även det svenska banksystemet var och är nära sammanlänkat med omvärlden. Krisen kunde därför slå också mot oss, inte minst då flera svenska banker hade betydande verksamhet i krisdrabbade Baltikum. På finansdepartementet vidtog under dessa månader därför en febril aktivitet. Trots att vi genomgått vår egen finanskris bara femton år tidigare, och trots gediget utredningsarbete under det sena 90-talet, fanns det inget ramverk på plats för hur banker i kris skulle hanteras. Vi tvingades improvisera – och det blev bråttom.

Tack vare skickliga och hårt arbetande tjänstemän och den förmåga till brett samarbete mellan myndigheter och mellan politiska partier som vi gång efter annan lyckats uppbringa i Sverige kom vi framåt. En krislagstiftning kunde föreslås av regeringen och klubbas i riksdagen på bara några dagar. En kombination av handfast agerande och lite tur gjorde att vi under 2009 kunde rida ut den akuta situationen för svenskt vidkommande.

Vad har vi lärt oss av den där dramatiska helgen för tio år sedan och det som följde? Det mest uppenbara i min mening är vikten av att vara så förberedd man kan innan krisen kommer. En grundförutsättning är att ha starka offentliga finanser som trygg bas för att kunna möta de utmaningar som följer av en finanskris. Staten måste ha utrymme för att genom finanspolitiken kunna möta en konjunkturnedgång och förmåga att driva igenom strukturreformer. Därtill krävs att det finns ett regelverk för hur banker i kris ska hanteras så att stabiliteten snabbt kan återställas.

Efter ett intensivt reformarbete åren efter finanskrisen har vi i dag ett samlat ramverk för sådana förberedelser inom hela EU. Det kallas resolution och i Sverige är det Riksgälden som fått ansvar för att hantera banker i kris. Konkret handlar det om att vi på förhand förbereder för hur staten tar över kontroll och drift av en bank. Det handlar också om att säkerställa att aktieägare och långivare får bära kostnaderna i en kris.

Exakt hur detta sker specificeras i så kallade resolutionsplaner som nu finns på plats för alla svenska banker. Tillsammans med de övriga förberedelser som vi dagligen arbetar med på Riksgälden står vi nu därför bättre rustade inför en framtida kris. För insättarnas trygghet finns också den statliga insättningsgarantin som garanterar upp till 950 000 kr per person och institut.

Oavsett hur mycket vi förbereder oss och hur väl vi än hanterar en kris, kommer det dock alltid att bli kostsamt för samhällsekonomin i termer av stigande arbetslöshet, fallande BNP och skatteintäkter. En kostnad som vi dock kan begränsa är statens direkta utlägg för att rädda banker – och detta är den andra stora lärdomen från krisen.

Fallet Irland visar nämligen på de enorma kostnader som kan uppstå för en stat som behöver gå in och rädda ett helt banksystem. När den garanti som Irland ställde ut till sina bankers långivare behövde infrias resulterade det i ett underskott i statsbudgeten motsvarande 30 procent av BNP och statskulden steg så småningom från 20 till 120 procent. I grunden var det samma metod, alltså att ställa ut en generell garanti, som vi tillämpade i Sverige under 90-talskrisen. Skillnaden var att vi aldrig behövde infria den, bland annat eftersom våra banker inte var i lika dåligt skick.

Ett sådant risktagande ska man som stat dock till varje pris försöka undvika att behöva utsätta sig för. Och det är också på den grunden som det nya krisramverket vilar: framöver är det aktieägare och långivare som ska stå för kostnaderna om en bank går över styr. Det åstadkoms genom att aktiekapital skrivs ned till noll och bankobligationer konverteras till nytt aktiekapital, så kallad bail-in. Istället för att skattebetalarna bidrar med nytt kapital får bankens långivare göra det (insättningsgarantin gäller dock alltid).

Detta är en välkommen förändring. Dels för att den befriar skattebetalare från den börda som bankkriser ofta medfört, dels för att långivarna kommer bli mer försiktiga när de lånar ut till banker som tar hög risk. Därigenom bidrar nämligen resolution till att minska risken för att en kris över huvud taget ska uppkomma.

Det innebär förvisso också att de som äger bankobligationer, exempelvis pensions- och kapitalförvaltare, kan få se delar av sitt innehav konverterat till aktier. Men att enskilda kapitalförvaltare världen över belastas med en bråkdel av kostnaden för en nationell bankkris vid något mer frekventa tillfällen är väsentligt mer hanterbart än att ett enskilt land ska bära hela kostnaden vart 15–20 år.
Kriser kommer att uppstå på nytt. Men med resolutionsramverket på plats och genom intensiva förberedelser har jag gott hopp om att vi bättre än förut kommer kunna begränsa skadorna. Viktigt är dock att politiker i Sverige och EU inte glömmer bort lärdomarna från Lehman utan håller i den kurs som anlagts.

Hans Lindblad, riksgäldsdirektör

Debattartikel: I nästa bankkris får aktieägarna ta smällen (di.se)