Debattartikel i SvD 1 februari 2016: "Staten räddar inte långivarna"

1 februari 2016

Riksgäldsdirektör Hans Lindblad skriver i en debattartikel i SvD om den nya ordningen för bankkrishantering.

I dag får Sverige en ny ordning för hur banker i kris ska hanteras. Detta följer av ett internationellt arbete som inleddes i finanskrisens spår, intensiva förhandlingar på EU-nivå och nu slutligen ett omfattande arbete för att genomföra de gemensamma reglerna i svensk rätt. 

Slutprodukten i form av lagen om resolution, innebär en stor förändring för hur framtida bankkriser ska hanteras jämfört med tidigare svensk praxis. Att bankers ägare och långivare ska stå för notan och inte skattebetalarna slås nu fast en gång för alla.

Bakgrunden till de nya reglerna är att det under finanskrisen 2008–09 blev uppenbart att stora banker inte kan försättas i konkurs på det sätt som gjordes med exempelvis Lehman Brothers. En bank är inte vilket företag som helst utan dess kunder och motparter är beroende av att exempelvis konton hålls tillgängliga och att åtaganden fullföljs. Annars är risken stor att fler banker och andra aktörer kan dras med i den enskilda bankens kollaps, vilket i värsta fall kan leda till en fullskalig finansiell kris.

Men att träda in från statens sida och rädda bankernas ägare och finansiärer när förlusterna är stora i hela det finansiella systemet kan, som vi exempelvis sett i Irland, få förödande konsekvenser för offentliga finanser under lång tid. Därtill skapar det felaktiga incitament för bankers ägare och långivare om alla räknar med att staten rycker ut med stora räddningsinsatser varje gång en bank får problem – s.k. moral hazard.

Dessa erfarenheter ledde till insikten att det behövdes ett alternativ till båda dessa extremer: en ordning som gör att staten kan upprätthålla den finansiella stabiliteten samtidigt som det blir bankernas ägare och långivare som får stå notan om det går illa.

Svaret blev det som på fackspråk kommit att kallas för resolution. I Sverige har Riksgälden från och med i dag mandat att ta kontrollen över en bank som drabbas av stora förluster eller som på grund av andra omständigheter mister sitt tillstånd – om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten. Syftet med resolution är att bevara de samhällsnyttiga funktioner som bankerna utför, inte att undsätta dess aktie- och fordringsägare. Kort sagt: staten räddar banken men inte de som har ekonomiska intressen i den. 

Ett viktigt undantag finns dock. Det skydd som den statliga insättningsgarantin ger till insättare kommer att gälla också vid resolution. På samma sätt som för de banker som försätts i konkurs löper ingen med insättningar under motsvarande 100 000 euro i en bank någon risk att drabbas av förluster.

Om en bank försätts i resolution har Riksgälden en bred uppsättning av verktyg och befogenheter för att se till att de delar av bankens verksamhet som bedöms som särskilt viktiga kan upprätthållas. Om det är förluster som föranlett situationen får de gamla ägarna betala genom att bli av med sina aktier och därmed äganderätten till banken. Förluster som inte täcks av aktiekapitalet kommer att hanteras genom att merparten av bankens långivare kan få sina fordringar nedskrivna eller konverterade till aktiekapital, s.k. skuldnedskrivning. På så vis återställs bankens ekonomiska bärkraft med hjälp av resurser som redan investerats i banken. Det blir alltså de privata finansiärerna som får stå för notan, inte skattebetalarna. Noteras bör dock återigen att garanterade insättningar är skyddade.

Att på detta vis se till att inte bara ägarna utan också långivarna får bära förluster i händelse av ett bankfallissemang är ett nytt inslag vad gäller finansiell krishantering för Sveriges del. Att aktieägarna får ta sitt ansvar har vi varit noga med, både under 90-talskrisen och nu senast under krisen 2008–09. Däremot har långivarna inte löpt någon större risk. Det har stått i bjärt kontrast till konkurser i andra typer av företag, exempelvis detaljhandelskedjan Onoff där fordringsägarna drabbats av förluster.

Att bankernas långivare inte löper någon risk är i grunden en skev ordning. Det leder till att risker inte prissätts på ett korrekt sätt. Mer konkret betyder det att banken får låna pengar till lägre räntor än vad som är motiverat utifrån dess egen finansiella styrka. Den nya ordningen för krishantering, och framför allt möjligheten att genomföra skuldnedskrivning, ger oss verktyg för att hantera denna skevhet.

Den nya ordningen är långt ifrån fri från utmaningar. Regelverket är komplext och tillämpningen kommer att ställa höga krav på Riksgälden. Inte minst krävs ett omfattande planeringsarbete som nu påbörjats och som sedan ska uppdateras löpande. I takt med att vi får praktisk erfarenhet av de nya reglerna kan vi också få anledning att kalibrera tillämpningen av dem.

Att de grundläggande principerna och verktygen är de riktiga råder det dock inget tvivel om. Att ett företags ägare och långivare får stå risken på nedsidan och inte bara ta del av vinsterna när det går bra är av fundamental betydelse för varje välfungerande marknadsekonomi, så också inom bankväsendet.

Hans Lindblad
Riksgäldsdirektör

SvD Debatt: ”Staten räddar inte långivarna”