Finansiella risker

Finansiella risker är ett samlingsnamn för en rad risker. De finansiella risker som Riksgälden löpande hanterar är marknadsrisk, kreditrisk och likviditetsrisk.

I förvaltningen av statsskulden uppstår finansiella risker bland annat genom att förändringar i räntor och valutakurser påverkar statsskuldens värde och kostnader. Hur mycket skuldens värde och kostnader påverkas beror på hur skulden är sammansatt. Riksgälden bestämmer sammansättningen genom att sätta upp riktmärken och limiter, baserat på regeringens övergripande riktlinjer.

I statens betalningssystem hanteras finansiella risker genom externa och interna styrdokument samt löpande uppföljning.

Finansiella risker som uppstår inom statliga garantier och lån är följder av beslut av riksdag och regering och Riksgälden kan därför inte själv bestämma om risken ska tas.

Marknadsrisk

Riksgäldens styrelse beslutar hur stora marknadsrisker vi får ta i förvaltningen av statsskulden, uttryckt i riktmärken och avvikelseintervall. Uppföljning görs dagligen av hur riskerna förhåller sig till dessa. Uppföljningen görs dels för att kontrollera att skulden inte avviker från vad som är tillåtet, dels för att se vilka affärer som behöver göras för att styra skulden. Eventuella avvikelser rapporteras till ledning och styrelse.

Riksgälden sätter inga riktmärken och limiter inom garanti- och kreditverksamheten.

Kreditrisk

För att kontrollera våra kreditrisker ställs krav på motparters kreditvärdighet. Riksgälden gör bara affärer med motparter med hög kreditvärdighet. Det finns även gränser för hur stora kreditexponeringarna maximalt får vara på varje motpart.

I derivataffärer ställs också krav på avtal som begränsar risken. I linje med marknadspraxis krävs avtal om nettning, utbyte av säkerheter för att täcka exponeringar (Credit Support Annex, CSA) och avtal som gör att Riksgälden kan avsluta affärerna om motpartens kreditvärdighet skulle sjunka under en viss nivå (rating-trigger).

Likviditetsrisk

Likviditetsrisker uppstår inom statsskuldsförvaltningen främst när nya lån ska tas upp för att täcka underskott i statens budget samt när förfallande lån behöver omsättas med nya lån.  Denna typ av likviditetsrisk kallas ofta finansierings respektive refinansieringsrisk. Ett sätt att kontrollera likviditetsrisken på lång sikt är att sprida förfall över tiden, dvs. att ha en jämn förfalloprofil. Kortsiktiga likviditetsrisker hanteras genom likviditetsplanering med korta placeringar och kortfristig upplåning som verktyg.