Den svenska garanti- och utlåningsmodellen

Riksgäldens utlåning och garantigivning styrs av budgetlagen, förordningen om utlåning och garantier samt EU:s statsstödsregler.

Enligt budgetlagen beslutar riksdagen om ändamål och belopp för statliga garantier och utlåning. Den myndighet som utfärdar garantin eller lånet ska sedan ta ut en avgift som motsvarar statens förväntade förlust och övriga kostnader för åtagandet, om inte riksdagen beslutar annat.

Riksdagen kan i vissa fall besluta att garanti- eller låntagaren inte behöver betala någon avgift eller att avgiften ska vara lägre än en avgift som speglar kostnaderna. Riksdagen kan då anslå medel i statsbudgeten för att betala avgiften i samband med den ordinarie budgetprövningen.

Oavsett om det är garantitagaren, låntagaren eller skattebetalarna via statsbudgeten som betalar avgiften sätts pengarna in på ett konto hos Riksgälden efter det att administrativa avgifter dragits av. Avgifterna ska täcka förväntade förluster på garantierna eller lånen. Statens garanti- och utlåningsverksamhet blir på så sätt självfinansierad på lång sikt.

Tydligare regler i ny budgetlag

Riksdagen beslutade om en ny budgetlag 2011. Lagen innehåller tydligare regler för statliga garantier och nya bestämmelser som innebär att motsvarande regler ska gälla även för statlig utlåning med kreditrisk. Riksgälden anser att förändringarna innebär flera förbättringar av ett redan bra regelverk.

Förordning som reglerar myndigheterna

Med anledning av den nya budgetlagen beslutade regeringen om en ny förordning om utlåning och garantier. Förordningen innebär enhetliga och mer detaljerade regler för alla garanti- och kreditmyndigheters arbete. Den omfattar huvudsakliga principer för bland annat avgiftsuttag, avtalsvillkor, reserveringar, uppföljning och riskhantering.

EU:s statsstödsregler

I samband med att vi ställer ut statliga lån och garantier ska vi också tillämpa EU:s statsstödsregler. Syftet med dem är att begränsa den snedvridning av konkurrensen som kan uppkomma av statligt stöd. Statlig garanti- och långivning måste därför baseras på ett marknadsmässigt pris som betalas av garanti- eller låntagaren.