Minimikrav på nedskrivningsbara skulder

För att resolution ska kunna genomföras måste instituten ha en viss mängd eget kapital och skulder som kan användas för att täcka förluster och återställa kapitalet. Därför beslutas ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder (MREL) för varje institut.

Syftet med MREL är att säkerställa att det finns tillräckligt med skulder som går att skriva ner och, vid behov, omvandla till kapital om ett institut hamnar i kris. På så vis kan staten hålla i gång institutets kritiska verksamhet utan att använda skattepengar. Kravet bidrar också till att göra det tydligt vilka långivare som i första hand får bära kostnaderna för krishanteringen.

Riksgälden ansvarar för att besluta om storleken på MREL utifrån de ramar som ges av lag, föreskrifter och relevanta EU-regler. Instituten ska uppfylla kravet från och med den 1 januari 2018. Utöver beslutet om kravets storlek utvärderar Riksgälden också hur det uppfylls.

Minimikravets storlek

MREL ska uppgå till summan av ett belopp för att absorbera förluster och ett belopp för att återställa kapitalet. Det så kallade förlustabsorberingsbeloppet motsvarar ungefär institutets totala kapitalkrav (med vissa komponenter undantagna). Återkapitaliseringsbeloppet syftar till att kapitalet ska kunna återställas så att institutet efter krishanteringen lever upp till gällande kapitalkrav igen.

För mindre institut som bedöms kunna avvecklas genom konkurs eller likvidation vid en kris blir återkapitaliseringsbeloppet noll. Därmed kommer minimikravet för dessa institut inte att överstiga institutens kapitalkrav.

För detaljer om Riksgäldens metod för att fastställa minimikravet, se Tillämpning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder, pdf.

Hur minimikravet uppfylls

Som ett led i att säkerställa att instituten kan hanteras genom resolution kommer Riksgälden, utöver att besluta om minimikravets storlek, att utvärdera hur minimikravet uppfylls. Den utvärderingen kommer ske med utgångspunkt i att nedanstående principer bör vara uppfyllda:

  • Skuldandel: Minimikravet ska uppfyllas med en viss andel skulder (tillämpas från och med 2018). Eftersom andelen motsvarar återkapitaliseringsbeloppets storlek blir denna princip inte tillämplig för institut som bedöms kunna hanteras genom konkurs eller likvidation.
  • Efterställdhet: Minimikravet ska uppfyllas helt med efterställda instrument (tillämpas från och med 2022). Att skulderna är efterställda innebär att de skrivs ner före andra skulder, som exempelvis insättningar från storföretag eller bankobligationer.

Om principerna inte efterlevs kommer Riksgälden inleda en prövning av om det föreligger väsentliga hinder mot resolution.

För mer om principerna för hur kravet ska uppfyllas, se Tillämpning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder, pdf.

Efterställda skulder byggs upp successivt

Att de skulder som kravet uppfylls med ska vara efterställda innebär att instituten måste ersätta en del av sin nuvarande finansiering med nya efterställda skulder. Instituten får successivt bygga upp den volym av efterställda skulder som krävs fram till år 2022. Under övergångsperioden övervakar Riksgälden att volymerna byggs upp i en rimlig takt.

Rapportering för minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Finansinspektionen och Riksgälden begär kvartalsvis in information om hur de banker och andra institut som Riksgälden bedömer bedriver kritisk verksamhet för den finansiella stabiliteten uppfyller MREL. Rapporteringen sker till Finansinspektionen.

Läs mer om rapportering på Finansinspektionens webbplats