Resolutionsreserven

Hanteringen av krisande banker ska enligt lagen om resolution i första hand finansieras genom att förluster och kostnader för återkapitalisering bärs av aktie- och fordringsägare. Men under extraordinära omständigheter kan det krävas extern finansiering. Därför finns en resolutionsreserv som byggs upp med avgifter från instituten.

Resolutionsreserven kan användas för ett institut som försatts i resolution, exempelvis för att ge tillfällig finansiering eller för att under extraordinära omständigheter bidra till institutets återkapitalisering. Det senare förutsätter dock att skuldnedskrivning tillämpats i betydande utsträckning, det vill säga att aktie- och fordringsägare har tagit en väsentlig del av kostnaderna. Användningen av resolutionsreserven omgärdas av särskilda regler.

Instituten betalar resolutionsavgift

Resolutionsreserven finansieras med avgifter som betalas av de banker och andra institut som omfattas av lagen om resolution. Mindre institut [1] får sina avgifter fastställda i enlighet med en schablonmodell medan större institut betalar en avgift i proportion till den risk de utgör för systemet.

Avgifterna fastställs enligt en EU-förordning om resolutionsavgifter.

Avstämningsdag för den årliga avgiften är den 1 januari. Alla institut som enligt lagen om resolution är avgiftsskyldiga på avstämningsdagen ska betala hel årlig avgift.

Beslutade avgifter för 2018

För 2018 betalade 184 institut resolutionsavgift. De flesta av dem – 132 institut – betalade en schablonavgift. För resterande 52 institut var avgiften riskjusterad.

Totalt debiterades cirka 9,1 miljarder kronor i resolutionsavgifter för 2018. De större instituten som betalar riskjusterad avgift står för merparten av avgiftsuttaget. De samlade schablonavgifterna för mindre institut utgjorde ca 6,8 miljoner kronor.

Så fungerar resolutionsreserven

Resolutionsreserven är ett konto i Riksgälden. När avgifterna betalas in till kontot går de samtidigt in i statens samlade kassaflöde, likt andra inbetalningar till staten. Om pengar från reserven behöver användas görs en utbetalning från kontot och pengar går samtidigt ut ur statskassan. När avgifterna kommer in förstärker de därmed budgetsaldot och minskar statens lånebehov och statsskulden. Om utbetalningar behöver göras ökar lånebehovet och statsskulden.

Att resolutionsreserven är konstruerad på ovanstående vis följer de allmänna principer som tillämpas för statsbudgeten och statens finansiering. Syftet med att låta inbetalningar minska statsskulden i stället för att öronmärkas och fonderas är att uppnå en så kostnadseffektiv förvaltning av statens finanser som möjligt.

Resolutionsreservens storlek

Resolutionsreserven uppgick till 28,8 miljarder kronor i slutet av 2017. Det motsvarar drygt 1,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna. Därutöver finns stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden.

I Sverige ska årliga avgiftsuttag genomföras till dess resolutionsreserven når sin målnivå. Målnivån motsvarar 3 procent av de insättningar som täcks av den svenska insättningsgarantin. Hur stora de årliga uttagen blir samt hur många år som avgiftsuttag kommer att genomföras beror således dels på utvecklingen av garanterade insättningar och dels på tillväxttakten i det totala avgiftsunderlaget, det vill säga summan av alla avgiftsskyldiga instituts avgiftsunderlag.

Det samlade avgiftsuttaget uppgick under 2018 till 0,125 procent av det totala avgiftsunderlaget. Det totala avgiftsuttaget ska enligt svensk lag motsvara 0,09 procent under 2019 och därefter 0,05 procent varje år tills dess målnivån för resolutionsreserven är uppnådd. 

 


[1] För institut vars totala skulder, med avdrag för kapitalbas och garanterade insättningar, uppgår till högst 300 000 000 euro och vars totala tillgångar underskrider 1 000 000 000 euro, ska resolutionsavgiften enligt artikel 10 i förordningen om resolutionsavgifter fastställas till ett schablonbelopp.