Resolutionsreserven

Hanteringen av krisande banker ska enligt lagen om resolution i första hand finansieras genom att förluster och kostnader för återkapitalisering bärs av aktie- och fordringsägare. Men under extraordinära omständigheter kan det krävas extern finansiering. Därför finns en resolutions-reserv som byggs upp med avgifter från instituten.

Resolutionsreserven kan användas för ett institut som försatts i resolution, exempelvis för att ge tillfällig finansiering eller för att under extraordinära omständigheter bidra till institutets återkapitalisering. Det senare förutsätter dock att skuldnedskrivning tillämpats i betydande utsträckning, det vill säga att aktie- och fordringsägare har tagit en väsentlig del av kostnaderna. Användningen av resolutionsreserven omgärdas av särskilda regler.

Instituten betalar resolutionsavgift

Resolutionsreserven finansieras med avgifter som betalas av de kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen om resolution. Mindre institut[1] får sina avgifter fastställda i enlighet med en schablonmodell medan större institut betalar en avgift i proportion till den risk de utgör för systemet.

Avgifterna fastställs enligt en EU-förordning om resolutionsavgifter. De totala resolutionsavgifterna för ett år ska uppgå till 0,09 procent av det sammanlagda avgiftsunderlaget för de institut som betalar en riskjusterad avgift. För 2016 var de totala avgifterna reducerade till hälften, alltså 0,045 procent av underlaget, enligt övergångsregler.

Regeringen har föreslagit att avgiften ska höjas till 0,125 procent av avgiftsunderlaget 2018 och sedan trappas av.

Beslutade avgifter för 2017

För 2017 betalade 181 institut resolutionsavgift. De flesta av dem – 127 institut – betalade en schablonavgift. För resterande 54 institut var avgiften riskjusterad.

Totalt debiterades cirka 6,5 miljarder kronor i resolutionsavgifter för 2017. De större instituten som betalar riskjusterad avgift står för merparten av avgiftsuttaget. De samlade schablonavgifterna för mindre institut utgjorde ca 5,3 miljoner kronor.

Resolutionsavgiften togs ut för första gången 2016. Tidigare betalade instituten en stabilitetsavgift.

Så fungerar resolutionsreserven

Resolutionsreserven är ett konto i Riksgälden. När avgifterna betalas in till kontot går de samtidigt in i statens samlade kassaflöde, likt andra inbetalningar till staten. Om pengar från reserven behöver användas görs en utbetalning från kontot och pengar går samtidigt ut ur statskassan. När avgifterna kommer in förstärker de därmed budgetsaldot och minskar statens lånebehov och statsskulden. Om utbetalningar behöver göras ökar lånebehovet och statsskulden.

Att resolutionsreserven är konstruerad på ovanstående vis följer de allmänna principer som tillämpas för statsbudgeten och statens finansiering. Syftet med att låta inbetalningar minska statsskulden i stället för att öronmärkas och fonderas är att uppnå en så kostnadseffektiv förvaltning av statens finanser som möjligt.

Resolutionsreservens storlek

Resolutionsreserven uppgick till 22,5 miljarder kronor i slutet av 2016. Det motsvarar drygt 1,5 procent av de sammanlagda garanterade insättningarna. Därutöver finns stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden.

Resolutionsavgifter ska betalas så länge som behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av institutens samman-lagda garanterade insättningar.

 


[1] För institut vars totala skulder, med avdrag för kapitalbas och garanterade insättningar, uppgår till högst 300 000 000 euro och vars totala tillgångar underskrider 1 000 000 000 euro, ska resolutionsavgiften enligt artikel 10 i förordningen om resolutionsavgifter fastställas till ett schablonbelopp.