Resolutionsplanering

En viktig del i den finansiella krishanteringen är planering och förberedelser. Det innefattar bland annat att ta fram resolutionsplaner för instituten och besluta hur mycket nedskrivningsbara skulder de ska ha. Syftet är att kunna hantera krisen på ett effektivt sätt om den inträffar.

Resolutionsplanerna och minimikravet på nedskrivningsbara skulder (MREL) har också viktiga förebyggande effekter. Genom minimikravet blir det exempelvis tydligt på förhand att det är aktieägare och vissa långivare som kommer att bära förlusterna i en kris. Det ger incitament för instituten att hålla nere risknivån i verksamheten, vilket minskar sannolikheten för en kris.

Betydelsen för det finansiella systemet avgör omfattningen av planering och krav

Hur ett krisdrabbat institut ska hanteras styrs av dess betydelse för det finansiella systemet. Resolution ska som huvudregel tillämpas för institut vars verksamhet bedöms vara kritisk för det finansiella systemets funktionssätt. Övriga institut ska som huvudregel hanteras via konkurs eller likvidation.

En viktig del i resolutionsplaneringen är därför att bedöma om institutet har verksamhet som är så viktig för det finansiella systemet och samhället att institutet inte kan avvecklas genom konkurs eller likvidation. Utfallet av den bedömningen styr bland annat minimikravets storlek och omfattningen av resolutionsplaneringen.

Planerna innehåller krishanteringsåtgärder

I resolutionsplanerna anges de åtgärder som Riksgälden planerar att genomföra i resolution, till exempel försäljning och skuldnedskrivning (så kallad bail-in). Som ett led i planeringen beslutas även MREL. Kravet syftar till att säkerställa att institutet har tillräckligt med kapital och nedskrivningsbara skulder för att Riksgälden ska kunna genomföra resolution.

Som en del i planeringsarbetet ska Riksgälden också genomföra en prövning av om resolution går att genomföra utan att det leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Om prövningen visar att det finns väsentliga hinder ska dessa åtgärdas.

Riksgälden ska då förelägga institutet att ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller begränsa de väsentliga hindren. Om Riksgälden bedömer att de åtgärder som institutet föreslår inte effektivt undanröjer eller minskar hindren får Riksgälden besluta vilka åtgärder institutet ska vidta.

Mindre institut har förenklade skyldigheter

För institut som inte bedöms vara avgörande för att det finansiella systemet ska fungera kan Riksgälden fatta beslut om lägre resolutionsplanerings- och rapporteringskrav, så kallade förenklade skyldigheter. Förenklade skyldigheter beslutas i regel för sådana institut som planeras kunna hanteras i konkurs eller likvidation om de fallerar. För dessa institut överstiger inte minimikravet på nedskrivningsbara skulder (MREL) institutens kapitalkrav.

Riksgälden genomför prövningen av förenklade skyldigheter i två steg i enlighet med den delegerade förordningen om förenklade skyldigheter. Först genomförs en kvantitativ bedömning baserad på den O-SII-poäng som Finansinspektionen beräknar som en del av sin systemviktighetsbedömning av institut.

Riksgälden har bestämt tröskelvärdet för direktkvalificering för fullständiga skyldigheter till 105 O-SII-poäng, men har möjlighet att göra undantag från tröskelvärdet för utvecklingsbanker.

För institut vars O-SII-poäng understiger tröskelvärdet genomförs en kvalitativ bedömning för hur ett fallissemang i institutet skulle inverka på finansmarknaderna, andra institut, finansieringsvillkor eller ekonomin i stort.

Riksgälden gör här en helhetsbedömning av de kriterier som framgår av den delegerade förordningen som bland annat innefattar en bedömning av i vilken mån ett institut tillhandahåller kritiska verksamheter i Sverige eller i någon annan medlemsstat.

För ytterligare information, se EU-kommissionens delegerade förordning om förenklade skyldigheter.

Periodisk inrapportering från instituten

För att Riksgälden ska kunna upprätta resolutionsplaner och förbereda för en effektiv krishantering krävs information från instituten. Alla institut som omfattas av regelverket, oavsett om de bedöms som systemviktiga eller ej, är skyldiga att bistå Riksgälden med den information och hjälp som vi behöver för att upprätta resolutionsplanerna.

Den periodiska inrapporteringen av information för resolutionsplaneringen sker från och med 2019 till Finansinspektionen (FI). Riksgälden hämtar därefter in informationen från FI. I dokumentet ”Rapportering för resolutionsplanering 2019” specificeras vilken information Riksgälden behöver i sitt uppdrag som resolutionsmyndighet samt hur FI vill att berörda institut rapporterar. 

Rapportering för resolutionsplanering 2019

Förteckning över berörda institut

FI tillhandahåller en förteckning över de företag som omfattas av lagen (2015:1016) om resolution. Förteckningen omfattar en rad olika företagskategorier. Det är dock endast instituten i listan, det vill säga bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag som berörs av rapporteringskravet.

Till FI:s förteckning