Prissättning vid auktioner

Riksgälden emitterar statsobligationer och statsskuldväxlar i ett auktionsförfarande. Lånevillkor och den erbjudna emissionsvolymen annonseras normalt en vecka i förväg. De budgivare som erbjudit lägst ränta (högst pris) får tilldelning.

Auktionerna görs till marknadsmässiga priser...

Tilldelningen görs enligt flerprismetoden. Det betyder att varje budgivare som fått tilldelning får betala det bjudna priset (på engelska förkommer terminologin ”multiprice” och ”discriminatory”). Det rådande marknadsläget avgör till vilken ränta (pris) vi säljer våra statspapper.

De som är angelägna om att köpa de statspapper som ges ut lägger bud i linje med eller under de räntor som noteras på marknaden. Om efterfrågan är stark kan konkurrensen innebära att en auktion görs till något lägre räntenivå och vice versa. Detta är huvudprincipen för våra auktioner och tillämpas fullt ut vid de flesta tillfällen. Den kan dock modifieras något vid särskilda tillfällen.

... även om vi ibland gör vissa anpassningar av tilldelad volym

Vi har inte något åtagande att i varje situation emittera hela den volym som vi annonserat. Vi förbehåller oss rätten att förkasta bud om de kan bedömas vara onödigt dyra för staten. Det bör poängteras att detta sker sällan. Här redovisas ändå för tydlighetens skull principerna för hur detta görs.

Bud kan förkastas

Kriteriet för när ett bud kan betraktas som oacceptabelt dyrt är att det avviker från vad som kan bedömas som marknadsmässigt motiverat. Vi menar att det på marknader av den storlek och djup som vi lånar på är nödvändigt att förbehålla sig den rätten. I annat fall skulle det periodvis kunna uppstå helt orimliga upplåningskostnader.

Den restriktivitet vi upprätthåller vid tilldelningen i auktioner innebär också att primär- och sekundärmarknaderna prissätts på ett konsistent sätt. Det bör poängteras att vi inte har någon mekanisk regel för när ett bud förkastas. På en volatil och osäker marknad kan större avvikelser från indikativa priser accepteras.

Ibland kan det finnas skäl att vara mer restriktiv, till exempel vid stor spridning av buden i en i övrigt stabil marknadssituation och vid liten budvolym. Budkurvans utseende är också en faktor som kan påverka det exakta tilldelningsbeslutet. Större gap i budkurvan kan i vissa lägen indikera var emissionen kan skäras.

Större restriktivitet vid marknadsvårdande byten

I vår reguljära upplåning är det naturligt att vi får acceptera att efterfrågan vid den aktuella auktionen får genomslag på prissättningen. Vid auktioner där vi erbjuder byten mellan olika statspapper och där bytena inte direkt är knutna till vår finansiering finns det inte samma starka motiv att skapa ekonomiska incitament för investerare att delta.

Inget åtagande att låna till indikativa räntor

Det bör slutligen observeras att det kan uppstå situationer då inte heller de räntor som indikeras av marknadsaktörerna kan ligga till grund för tilldelningsbesluten vid auktionerna. Om de indikativa räntorna utvecklas på ett sätt som bedöms som orimligt i förhållande till andra marknader och en mer fundamental ekonomisk utveckling förbehåller vi oss rätten att ensidigt sätta ränta/pris vid auktioner. Förutsättningen för att vi ska kunna förlita oss på marknadens indikativa prissättning vid auktioner är att denna verkligen speglar marknadsaktörernas sammanvägda värdering av all relevant information.

Det bör betonas att det i det sistnämnda fallet rör sig om rena undantagsfall som skulle kunna inträffa till exempel vid misstanke om marknadsmanipulation eller om indikativa räntor inte baseras på några faktiska marknadsintressen eller marknadsaktiviteter. Med detta sagt bör det understrykas att våra auktioner normalt görs mycket nära den indikerade marknadsräntan och att vi normalt även accepterar bud som ligger både över och under marknadsräntorna. Det ska och bör finnas incitament att lägga bud för att eventuellt kunna köpa en något större volym till en bättre ränta än vad som erbjuds på marknaden.